Vem ser dig?

26.09.2019

Vem ser mig? Det senaste året har jag funderat mycket på just den frågan. Jag har sett ett negativt upprepande mönster i mitt liv som det är dags att bryta en gång för alla. Denna fråga har varit, och kommer fortsätta vara, central för min väg framåt i livet.

Så länge jag kan minnas har min fokus legat på att ge till andra. Att lyfta, stötta, ge råd och finnas där i både bra och dåliga perioder. Jag har frågat hur dom mått. Jag har frågat vad dom behöver från mig. Jag har frågat hur jag kan hjälpa till och stötta dom. Jag har gett komplimanger, haft tålamod, talat om vad jag uppskattar hos dom och hur mycket jag ser fram att ses, talat om att hur mycket dom betyder för mig, haft ännu mer tålamod. Jag gillar att lyssna på andras drömmar, ställa frågor om deras projekt och älskar att sätta mig in i vad som händer i deras liv. Det är en sida hos mig själv jag är stolt över men det finns också en fråga jag glömt reflektera över. Vilka människor ser mig?

Jag började uppmärksamma det och lägga det på minnet. Efter att tillsammans ha samtalat och planerat två timmar om en väns dröm att bli inredare och vägen dit, vad händer då? Frågar hon om min senaste helgkurs eller sätter hon på tv:n och har pratat klart för denna gång? När jag har spenderat ett antal timmar på sidan av fotbollsplanen helg efter helg, ivrigt hejandes och stöttande av någon i väntan på att vi äntligen ska ha den där spahelgen som är viktig för mig, väntar jag förgäves? Vem frågar mig vad jag behöver tillbaka? Vem lägger undan mobilen och är närvarande och intresserad av att veta något om mig och mina hobbys, dom utbildningar jag går, mina utmaningar jag jobbar med och mina drömmar inför framtiden? Och vilka ägnar hela kvällen åt att prata om sig själva, sina problem och intressen?

Efter att jag flera gånger ställt in och bokat om mitt schema och aktiviteter för att vara med på dom middagar, matcher, företagspresentationer mm som är så viktiga för andra, hur kommer det sig att det ingen av dessa människor sitter i publiken under mina "moments"? Jag har engagerat mig i andras intressen genom att ligga på golvet i skitig overall och skruva motorcyklar, jag har gått caddie i hagel och störtskurar, jag har förhört studenten inför kommande teoriprov i diverse ämnen timme efter timme. Jag har suttit med i matchtröja och lärt mig namnen på spelarna. Jag har försökt sätta mig in in i och hantera diverse fordon på land, i luften och i vattnet. Jag har suttit med och googlat på bilmodeller ett antal timmar och jag har försökt bemästra den perfekta straffsparken.

Missförstå mig inte, jag har lärt mig så otroligt mycket om världar jag aldrig skulle ha fått se annars. Det ångrar jag absolut ingenting av! Men vem har dykt upp på nån av mina träningar, testat någon av mina hobbys eller tagit fram champangen när jag kommer hem med mitt efterlängtade diplom? Jag behöver bli bättre på att matcha min nivå av givande och engagemang efter hur mycket jag får tillbaka.

Det har varit en hel del tuffa och jobbiga insikter som kommit av detta men det har också varit en väldigt viktig lärdom som jag kommer att ta med mig in i framtiden. Jag har insett att det finns människor som ger lika mycket tillbaka av sin tid, energi och engagemang som jag gör. Jag har några människor i mitt liv som verkligen ser mig. Det har fått mig att uppskatta dom så otroligt mycket och jag är så tacksam över att ha dom i mitt liv!

En av dom påminner mig ofta om vem jag är, mina värderingar och mina mål i livet. Han frågade mig en gång "Varför åker du med på bussen runt i rondellen varv efter varv i väntan på att chauffören eventuellt kommer ändra färdplanen någon gång i framtiden? Kliv av och börja promenera på avfarten mot det liv du vill ha. När du väl är på väg så finns det många bussar att hoppa på längs med vägen med chuafförer som har betydligt bättre lokalsinne och vet vart dom är på väg."

Jag blev så jäkla irriterad att jag ville kasta ut honom. Han satt lugnt och väntade tills jag fått ur mig frustrationen och började gråta. Han fick en ursäkt, jag fick en varm filt, te, kramar och till slut ett skratt över hans metafor. Det är liksom det som är grejen med dom som ser dig, dom påminner dig om vem du är när du själv glömmer bort det. Dom ser när du behöver en kram och dom säger åt dig att det är dags att skärpa till sig när du inte gör det bästa av ditt liv. Dom säger som det är, hur tufft det än är att höra och hur påfrestande det än är för relationen, eftersom dom bryr sig om dig så mycket att dom inte klarar av att sitta brevid och se dig dunka huvudet i väggen.

När hälsa, pengar, jobb och prylar kommer och går så är det sådana relationer som ger mening åt livet. Om du har någon i ditt liv som verkligen ser dig, någon som finns där och ger dig av sin kärlek, omtanke, tålamod, stöd, uppmuntrar dina drömmar och tror på dig även när du själv inte gör det - släpp dom aldrig! Det är dom relationerna som gör livet värt att leva.

Jag har tidigare alltid frågat mig vad jag kan göra för att få någon annan att må bra. Nu när jag träffar en ny människa försöker jag lära mig att även fråga "Vad tillför den här personen till mitt liv?" Det är en process men jag är på väg. Någon får gärna lära mig hantera en grävskopa och jag sätter mig gärna in i vilka flugor som passar bäst i vilka vatten. Men innan jag bestämmer mig för om jag ska lägga min energi i sandhögen eller i fiskebåten kommer jag fråga mig själv: Vem av er sitter där på min poledance-uppvisning och hejar på mig? ;)

"Never confuse what you're offered for what you're worth."

/Lewis Howes

Relaterade inlägg:

Fyra Grundpelare till lycka - Del 3, Älska dig själv

Ensamhet - Vän eller fiende?

Ett bord för en, tack!