Anledningen till att mitt ex spökade
Jag fick denna insikt efter att jag avslutat ett förhållande där jag mått väldigt dåligt. Efter att äntligen tagit mig ur relationen så började jag känna igen mig själv igen. Jag kom på mig själv med att åter sjunga i duschen och le åt människorna jag mötte på gatan. Jag var lyckligare än på länge och det kändes som att inget kunde stoppa mig. Det vill säga tills dess att mitt ex åter dök upp i mitt minne...
Jag kunde vara på bra humör och ha en bra dag men trots det kunde det räcka med att någon nämnde hans namn för att jag skulle gå från glad till irriterad. Att se ett av hans inlägg på Facebook fick mig att rysa och må illa. Jag raderade honom från mobilen och såg till att jag slapp se honom på alla appar. När jag såg någon på stan som var lik honom smet jag snabbt in i närmaste butik och gömde mig bakom en hylla bara för att inse att det var någon helt annan man jag aldrig sett tidigare.
Det här var inte likt mig. Jag hade fortfarande en god relation med mina andra ex och stannade gärna till för att utbyta några ord när jag sprang på dom någonstans. Vi hade kvar varandra på sociala medier och kunde skratta åt gamla minnen. Några av dom såg jag till och med som mina vänner.
Men det här var annorlunda. Bara tanken på honom fick mig att må dåligt. Jag hade gjort slut med honom men ändå kände jag mig inte fri. Hans eventuella närvaro på vissa platser fick mig att undvika dessa ställen och han hade förmågan att påverka mitt humör fast han var långt borta. Jag hade en ny omtänksam pojkvän och min energi borde gå till att njuta av min tid med honom istället för att leka kurragömma med mitt ex. Han kontrollerade fortfarande mitt liv och det kunde jag inte acceptera.
Jag insåg att om jag någonsin skulle bli fri från honom så var jag tvungen att sluta fly. Jag bestämde mig för att möta mina demoner. Istället för att försöka radera honom ur mina tankar så gjorde jag nu motsatsen. Jag tog fram gamla kort på honom, läste gamla meddelanden han skickat och tänkte tillbaka på vår tid tillsammans. Jag frågade mig själv vilka känslor som kom upp när jag konfronterade dessa minnen. Det var irritation. Det var besvikelse. Det var ångest. Efter att ha förlåtit så många människor som gjort mig illa tidigare i livet så kunde jag inte förstå varför det var så svårt att förlåta honom. Varför kunde jag inte släppa bagaget den här gången?
Jag gav mig på att skriva ett brev till honom. Inte för att jag någonsin tänkte skicka det, jag var väl medveten om att hur väl jag än förklarade mina känslor så skulle jag aldrig kunna få en ursäkt som var något annat än tomma ord i syfte att lura mig tillbaka. Han var inte kapabel att kunna be om förlåtelse på ett uppriktigt sätt och det hade jag accepterat. Tanken med att skriva ett brev var istället att tömma ur all min frustration i terapeutiskt syfte.
Jag hade förväntat mig att det skulle komma en lång harang av diverse förbannelser men till min stora förvåning kom ingenting. Jag satt där med pennan i handen och bara väntade utan större framgång. Jag kom inte längre än förnamnet. Jag försökte mig på ett "dra åt helvete" men när jag tittade på orden så kändes dom inte äkta, dom representerade inte mina känslor. Jag ville inte honom något illa. Jag ville bara ha bort honom ur mitt liv, både i min fysiska värld och i mina tankar.
Så vad ville jag säga till honom då? Trots att jag satt där och småkladdade på pappret, testskrev diverse ord samt försökte visualisera honom sittandes mitt emot mig så kom ingenting. Jag hade helt enkelt ingenting att säga honom. Jag provade att släppa tanken på mitt ex som adressat och skrev istället bara fritt mina tankar och känslor som alla dessa foton och minnen rörde upp. Då rann fyra A4 sidor ur mig utan tvekan. När jag torkat tårarna och lugnat ner mig lite läste jag dessa sidor om och om igen. Plötsligt blev allting solklart. Jag insåg att jag redan hade förlåtit mitt ex och lämnat honom bakom mig. Den jag verkligen behövde förlåta var mig själv!
Jag var inte besviken på mitt ex för att han behandlat mig illa. Jag var besviken på mig själv för att jag stannat kvar i förhållandet trots detta. Min ångest kom från att jag tillåtit mig själv att slösa bort så många år på att vara olycklig i hopp om att kunna hjälpa honom när jag istället kunde ha varit lycklig utan honom. Åsynen av mitt ex på bild, i verkligheten eller att höra hans namn var alla bara triggers (utlösande faktorer) som påminde mig om hur jag svikit mig själv. Det hade egentligen ingenting att göra med mitt ex över huvud taget! När jag sprang och gömde mig bakom ett hörn på stan så var det inte mitt ex jag gömde mig ifrån utan sveket mot mig själv. Tanken på det sveket var så jobbig att jag omedvetet hade gjort allt för att undvika allt som påminde mig om det, dvs mitt ex.
Den dåliga nyheten med den insikten var att jag nu inte kunde skylla min nuvarande situation på mitt ex eller någon annan. Jag var tvungen att ta fullt ansvar för den. Den goda nyheten var att när jag tog på mig ansvaret för situationen så låg det också i min makt att förändra den. Den dagen påbörjade jag började min resa mot att förlåta mig själv.
Idag gömmer jag mig inte längre bakom närmaste kostväxt när jag ser någon som liknar mitt ex. Om vi springer på varandra så påverkar det inte min dag. Jag kan titta på gamla bilder på oss två tillsammans och istället komma på mig själv med att le och tänka "Wow, vad långt jag har kommit mot den person jag var då." Idag är jag fri från mitt ex och jag har förlåtit mig själv.
Hur gick jag tillväga för att förlåta mig själv? I nästa inlägg kommer jag dela med mig av ett antal praktiska metoder jag använde mig av som du själv kan applicera i ditt liv.
Relaterade inlägg: