Tro bortom vetenskapen
Ovan: Ray Maor leder vattencermonin.
För några veckor sedan kom jag hem från andlig retreat i Spanien. Det var en så kallad "breatharian initiation" med läraren Ray Maor. Vad det innebär kommer jag inte att gå in på så djupt i detta inlägg då jag främst vill fokusera på en viktig lärdom denna retreat demonstrerade. I korthet kan man säga att en breatharian initiation är ett av stegen man tar för att anamma en ny livsstil som går ut på att förbättra hälsan, utvecklas personligt, bryta gamla mönster och beroenden och stärka den andliga kontakten. Det är en livsstil som få känner sig kallade till men det finns något vi alla kan lära oss av tankesättet och börja använda oss mer av i vårt dagliga liv.
När jag talade om en andlig retreat så tog dom flesta för givet att jag skulle åka iväg och yoga och slappa i 9 dagar. Det var dock inte riktigt den typen av resa. Fokuset låg på att utmana oss själva, konfrontera våra rädslor och omprogrammera våra tankar. 25 stycken själar var vi som samlats där. Alla hade vi våra olika motivationer och förväntningar men vi skulle alla få uppleva något unikt som dom allra flesta människor aldrig ger sig på.
Första dagen vi kom så fick vi bara äta frukt. Andra dagen fick vi bara dricka fruktjuice och tredje dagen var det bara vatten som gällde. Sedan följde 3 och ett halv dygns torrfasta vilket innebär att man varken äter eller dricker. Under dessa dagar höll vi oss sysselsatta med workshops där vi arbetade med att möta våra gamla trauman, bearbeta känslor och omprogrammera våra hjärnor. På dag 3 av torrfastan blev det även ett isbad så att vi inte skulle bli allt för bekväma. Då jag alltid är kall av mig så hade jag dragit mig för detta men det gick bra och jag låg kvar en minut längre än dom två minuterna som var målet.
Efter
3 och ett halvt dygn var det dags för en vattencermoni. Det var väldigt vackert
och högtidligt. Vi hade plockat blommor och blad för att pryda cirkeln kring vattenkannorna.
Vissa hade lagt dit kristaller och personliga ägodelar som betydde mycket för
dom. Några i taget turades vi om att gå fram och ladda vattnet vi skulle dricka
med positiv energi. Tidigare på morgonen den dagen hade jag mellan två
workshops tagit en promenad på den vackra landsbygden runt gården vi bodde på.
Jag kände mig så pass pigg och på gott humör att jag bestämde mig för att utmana
mig själv lite extra genom att skjuta upp mitt första glas vatten en dag till.
Jag deltog i vattencermonin men drack alltså inget den dagen.
Nästa dag, nummer 7 av 9 på retreaten, så tog vi en buss upp till bergen för en hike i vacker bergsmiljö. Innan vi åkte tillbaka blev det en till vattencermoni för mig och dom två andra deltagarna som hade valt att torrfasta en dag till. Jag kan inte tänka mig en vackrare plats att ha vattencermonin på och jag kan säga att ett enkelt glas vatten aldrig smakat så gott! Det blev totalt 4 dygn och 16 timmar torrfasta för min del.
Ovan: Här är jag strax innan min vattencermoni. Jag är inne på 4 dygn och 16 timmar utan vatten och mat. Enligt "vetenskapen" ska jag vara död nu eller åtminstone på sjukhus i dåligt skick. Istället har jag just avslutat en 45 minuters hike i bergen.
Efter att ha brutit torrfastan med endast vatten den första dagen så fick vi följande dag dricka utspädd fruktjuice och dagen efter det ren fruktjuice. Detta för att kroppen behöver vänja sig långsamt för att undvika farliga risker.
Innan vi åkte hem så var det också dags att ta sig an utmaningen av att gå på glödande kol. Det brände till lite där kolbitarna fastnade under fötterna första gången men då det är något man inte gör varje dag så tyckte jag det var värt lite sveda för att få gå två gånger till. När jag tittade på mina blåsor under fotsulorna på kvällen så var jag rätt säker på att det skulle ta några dagar innan jag skulle kunna gå normalt men till min stora förvåning så var all smärta borta när jag vaknade på morgonen.
Vad är då lärdomen vi alla kan lära oss av det äventyr denna grupp galna individer tog sig an? Jo, att tankens kraft är otroligt stark. Precis som det går att programmera sig själv till dåliga vanor och förstärka sina rädslor så går det också att omprogrammera sig själv att klara saker som man egentligen inte "borde" klara. Jag har alltid haft övertygelsen om att vår egen inställning till utmaningar och motgångar är avgörande för utgången.
När jag var 32 år och 90% sängliggande så talade läkarna om för mig att jag skulle få leva resten av mitt liv i sängen. Det enda jag kunde hoppas på var att slippa försämring, eller att försämringen åtminstone skulle gå långsamt. Jag är övertygad att om jag accepterat det läkarna sa så skulle jag fortfarande ha legat där i sängen. Men jag vägrade att acceptera det och istället bestämde jag mig för att bli bättre. Under åren har jag följt min intuition och vägledning som steg efter steg gett mig mitt liv åter.
Utan tro och övertygelse på att vi kan ändra vår situation så kommer vi aldrig att lyckas göra det. Det gäller därför att vara försiktig när vi väljer att tro på vetenskapens gränser. För kanske sätter vi då gränser för oss själva helt i onödan. Hur skulle våra liv se ut om vi från barnsben istället blivit programmerade att tro att vi var gränslösa och kunde åstadkomma vilka mirakler som helst?
Vad har du för övertygelser som håller dig tillbaka i livet? Kanske är det dags att utmana dom och se om dom gränser du har kan skjutas fram en bit. Eller kanske är det dags att bryta dom helt och bevisa för dig själv att du blivit helt lurad...
Relaterade inlägg:
Dags att kliva ut ur garderoben...