När stödhjulen försvinner

04.08.2020

Förra sommaren och hösten var mina osynliga polare väldigt goa och mysiga med mig. Det var mycket fokus på självkärlek och tillit till mina förmågor och mig själv. Det kändes lite som att långsamt bli vaggad till söms omgiven av kärlek i en trygg och icke-dömande harmonisk miljö. Det var mycket fokus på läkande och att se inåt. Tempot var så lugnt och behagligt att det nästan var på gränsen till långtråkigt men jag mötte tystnaden och tomrummet för jag visste att det var lugnet före stormen. Det var precis som den där energin som ligger i luften några minuter innan det börjar åska och spöregna.

Sen kom december inrullande och i takt med att julkulorna tog över varje meter av den offentliga miljön skruvades tempot upp i en rasande takt. Plötsligt ringde väckarklockan och det var dags att kavla upp ärmarna och börja jobba. Nu präglades plötsligt vardagen av en känsla av att brådska. Det var nu dags att gå all in och ha full tillit till allt jag lärt mig, det var allt jag dom talade om för mig. Någon gång där i december skruvade mina osynliga polare bort stödhjulen från min cykel och skickade iväg mig ner för backen för att låta mig ramla och skrapa knäna på egen hand med tilliten om att jag skulle lyckas resa mig själv vid behov.

Sättet dom kommunicerade med mig ändrades. Informationen jag får om livet i allmänhet har sedan dess blivit mer komplex och utökad men information rörande mig själv har blivit mer luddig. Jag började få tydliga direktiv om mitt eget liv men förklaringarna uteblev. Det var en lite skrämmande känsla när man står där med vetskapen om vad man ska göra men inte har den blekaste aning om varför. Speciellt när det man blir ombedd att göra varken känns logiskt eller förnuftigt och ibland går helt emot den naturliga instinkten.

När jag bad om någon form av förtydligande eller förklaring var det som att tala med en vägg, jag fick ingen respons alls. Halvt tjurig och halvt skrattande insåg jag att det var lönlöst. Jag kunde för mitt inre se hur dom satt där med händerna för öronen och nynnade med ett retsamt leende på läpparna. "Okej, är det så det ska vara nu..." muttrade jag, satte på mig hjälmen och påbörjade skräckslagen färden nerför en okänd backe helt utan stödhjul.

Sedan december är det så mitt liv har sett ut. Jag susar fram helt utan karta och har ingen aning om slutdestinationen. Ibland hojtar dom åt mig att svänga höger, ibland får jag direktiv om att sakta ner eller öka farten.

Ibland skickar dom in mig på en gropig omväg där jag trillar med huvudet först i backen och svärande får plåstra om pannan. Just då i stunden är jag inte alltför nöjd över den guidade turen och funderar nästan på att byta in min GPS för gott. Men när jag sen kommer tillbaka på huvudleden och ser vägen med nya ögon så förstår jag varför dom skickade mig på denna omväg. För skrubbsåret i pannan läker ganska fort i jämförelse med alla dom brutna ben jag fått om jag fortsatt rakt fram och cyklat rakt ner i det gapande hålet mitt i vägen. Det hålet jag inte var kapabel att se innan min omväg.

Andra gånger är det just att bli utsatt för skadorna i sig som faktisk är det effektivaste sättet att lära sig något på kortast möjligaste tid. Det kan låta hårt och brutalt men dom lärdomar och insikter det ger kan jag ta med mig livet ut. Haltandet varar bara en kort stund. Och just nu verkar dom ivriga att maximera mina lärdomar och insikter på kortast möjliga tid. Med varje blåmärke som läker nu så läker även livslånga sår och sår jag inte ens visste jag hade förrän jag känner friheten när det läkt. Det gör mig nyfiken över framtiden, på vad dom förbereder mig för och varför denna brådska? Men självklart får jag inget svar på detta. Jag vet inte ens om jag kommer få svar på den frågan under detta liv eller om det blir klart som korvspad först när jag kommer till andra sidan och får nya uppgifter där. Jag vet att jag är känd för mitt tålamod men kom igen!

Det är i alla fall uppenbart att mina osynliga polare är inte lika varsamma längre. Dom är mer rakt på sak och drar sig inte längre för att säga det jag minst av allt vill höra (men som jag behöver höra allra mest). Men dom gör det alltid med en enorm kärlek som inte går att ta miste på. Ofta använder dom sig av humor och ironi för att få fram en poäng till mig. Det är inte sällan jag börjar gapskratta.

Så vi har en ny typ av relation numer jag och mina osynliga polare. En relation som kräver att jag har ännu mer tillit både till mig själv och dom högre makterna. En relation som kräver att jag accepterar allt som kommer i min väg vare sig jag gillar det eller ej. En relation som kräver att jag slutar definiera något som bra eller dåligt och att jag släpper alla former av försök att kontrollera utgången av någon situation över huvud taget.

Jag känner mig som en blind kvinna som inte vet om min ledarhund i nästa stund kommer leda mig över gatan förbi alla faror eller rakt in i en lyktstolpe för att jag i och med denna smäll ska få nya nyttiga insikter eller läka om tidigare skador som inte är färdighelade. Ändå vet jag att det kommer ordna sig till det bästa. Jag inser själv hur totalt galet det låter. Men på något sätt fungerar det ändå bättre än någon annan strategi jag har försökt mig på, på egen hand, i livet.

Tempot är snabbare, lärdomarna tuffare men i gengäld blir lyckan större, hälsan bättre och harmonin i själen djupare i en allt snabbare takt. Jag vet att jag är på rätt väg, jag vet bara inte var vägen leder än. Så för att sammanfatta det hela: jag är exakt lika förvirrad som alla andra! Livet är ett otroligt spännande och underbart äventyr jag har äran att dela med er alla. 

Vart jag är på väg vet jag inte men jag får veta det jag behöver för att komma dit. Sug på den karamellen ett tag. Jag försöker fortfarande vänja mig med smaken. Allt jag vet är att det är otroligt spännande att inte ha en aning...